Slagskeppstenen

Slagskeppstenen ligger långt bort på området balkongen i det skimrande Håkmark. Det är en överhängande ganska liten sten som bjuder på mycket motstånd. Tillskillnad från den tidigare beskrivna Stora Stenen så blir jag inte per automatik lika fylld av superlativ vid tanken på denna sten. Faktum är att jag närmar mig stenen med både avsky och förundran. Att stenen fått epitetet Slagskeppstenen är mycket enkelt: det ser ut som fören på ett ordentligt slagskepp. Dessutom omges den av vatten med en högst artificiellkajkant att lägga buldermattan på(tack SBO-besättningen för det!).

Som jag tidigare antytt är problemen av varierande art. De är tre till antalet Giron, Greven och Boulder Balcony II. Alla tre är sittstarter och helt olika till karaktär.

1. Giron: För er som notoriskt följt denna dagbok så anar ni nu ugglor i mossen. Tänker han tala om Giron. Nej det tänker jag inte för Giron är ett problem som rymt från helvetet. Det är ett förstaklassigt skitproblem så jag tänker inte ens bemöda mig att tala om det. Så är det...

2. Boulder Balcony II: Jag låtsas att detta problemet inte existerar. En hoppflytt, eller i varfall ett sträckflytt från små fingertoppsgrepp och inga fötter. Sådana problem låtsas jag till ickeexistens. Så raskt vidare.

3. Greven: Nu mina vänner börjar det brännas. Greven är ett fantastiskt underligt problem. Under de första trevande försöken på detta problem så la jag all kraft på att gå ut långt till vänster för att där knipa ett ytterligt litet fingertoppsgrepp. Nu ville det sig aldrig så väl att jag lyckades etablera mig på det snålt tilltagna greppet. Under inflytande av andra mycket visa klättrare testade jag istället ett knälås med ett efterföljande dubbel-sidtag. Detta kändes ovanligt och fantastiskt. Sedan var saken biff (nåväl det näst sista flyttet upp till knipgreppet är nog det svåraste, men sista hoppflyttet är lätt uppätet). Greven är ett problem som kräver rytm och flyt. Hittar man det där flytet så är Greven en sådan där härligt avslappnad dans.



Alltnog. Nästa inlägg tänker jag ägna åt Håkmarks (föga förvånande) bästa 6C-problem.