Idag var det -17grader när jag vaknade. Direkt kom idén om att slå personbästa. Ett så kallat köldklätterrekord. Jag drog en sväng till universitet men lyckades ta mig därifrån redan vid 11.30. till min stora förtjusning så var det fortfarande -17grader när jag kom hem. Mitt nya favoritsställe obbola hägrade.
I mitt förra inlägg så fick jag kommentarer från både Magnus och Per om att det inte är det ursprungliga varianten av Mr Hallontårta som jag klättrat. Den ursprungliga varianten går åt vänster istället för den variant jag provat som går rakt upp. Jag blev hiskilitt(heter det så? hiskelit?) nyfiken och idag blev en mycket bra dag att prova på detta det riktiga utsteget.
Väl i obbola så är det ganska kallt. Mitt första försök på sittstarten till MrHallontårta ger att jag råkar häla fast mitt eget finger under hälen. Desperat så drar jag fingeret rakt ut och till slut släpper det och jag drar rakt bakåt landar långt ifrån mattan i den pudersköna snön. Kallsnö är bra på att leta in sig överallt. något blött så gick förtsättningen bra och jag fick tassa upp för denna den ursprungliga varianten som även den är ruggit fin(och kanske aningen lättare än rakt upp varianten.)
Jag vände sedan blicken mot ett annat 7A problem. Stockholm-Norrland 8-2. Det är ett problem som ser hur lätt ut som helst. verkligen skitlätt, men det är det inte. Det är väldigt känsligt och passar man sig inte så får man pendel. Det gick dock ganska bra och händerna värmde på sig riktigt bra. Dock så klarade jag inte sista flyttet. Vet inte hur jag ska göra. Vet inte heller hur bra listen är och vart jag ska skicka. Nåja jag fastnade på samma ställe om och om igen sen blev det mörkt.
Bra saker med -17grader:
- Det är friskt.
- Min gasbrännare från ÖoB fungerar bättre än någonsin(dock med ett gäng varma flaskor som kamrater).
- Utandningsluften från näsan gör mustaschen så där krispig och härlig.
Dåliga saker med -17grader:
- Det går inte att genomföra den obligatoriska fikastunden för om pulsen går ner under 140slag/minut så dör man.
- man måste ha en gasbrännare för att öppna bakluckan(där buldermattan ligger) för att låset har frusit.
- Det bildas en tunn ishinna under klätterskorna(halt).
torsdag 17 december 2009
lördag 12 december 2009
En vintrig hallontårta
Jag förklarade utesäsongen som död för någon vecka sedan men eftersom snön dröjer så gjorde jag ett undantag. Detta låter ormligt, jag vet, men jag for inte till Håkmark utan fast besluten om att brädda mina vyer så fick sig Obbola ett besök. Klippan i Obbola är helt underbar. Mjuka grepp, behöver jag säga mer. Det finns flera problem som jag tidigare gjort ex Mr Hallontårta ståstart som är den finaste 6Bn jag klättrat i Umeå, samt Boogie-Woogie 6B+ som är mycket trevlig. Sen finns det några problem till som jag inte hunnit testa.
Idag tänkte jag ge mig på sittstarten till Mr Hallontårta. Har försökt på den innan men inte riktigt fattat hur man ska göra andra flyttet. Det var mycket svårrekryterat med klätterkamrater så det blev bara jag och Emma som for ut. Väl där så satt den. Ett mycket trevligt problem.
Fick även användning av den långa slangen till min gasbrännare. Kunde stå på toppen och bara sänka ner den 1,5m långa slangen och värma bort det lilla lagret snö på stenen. Användbart.
Idag tänkte jag ge mig på sittstarten till Mr Hallontårta. Har försökt på den innan men inte riktigt fattat hur man ska göra andra flyttet. Det var mycket svårrekryterat med klätterkamrater så det blev bara jag och Emma som for ut. Väl där så satt den. Ett mycket trevligt problem.
Fick även användning av den långa slangen till min gasbrännare. Kunde stå på toppen och bara sänka ner den 1,5m långa slangen och värma bort det lilla lagret snö på stenen. Användbart.
måndag 7 december 2009
Håkmarks finaste 6C:s
Tillbaka till Håkmark. Om det är någon grad som är väl representerad i Håkmark så är det 6C, särskilt då de 6C-leder som finns är av mycket hög klass. Nedan följer beskrivning av tre favoriter.
1. Til´we collapse : En av Håkmarks finaste leder. Återfinns i den utsprängda gruvan (tack SBO-crew för det). Styrkan ligger i dess mångfaldighet. Dynamiska flytt varvat med en högst känslig balansflytt(som är kruckset). Riktigt härliga handflategrepp varvade med bitiga fingertoppsgrepp och så som om det inte vore nog så är det ett hoppflytt på slutet. Fulländat.
2. Idioti: Detta är ett problem som har fått oförtjänt mycket dynga slängd över sig. När jag tänker efter så är jag nog den enda som jag någonsin har hört säga att gott ord om detta problem. För mig är det galenskap. Idioti är ett utomordentligt exempel på ett problem som blandar den lille fransmannen med basker(symbol för finess) med den skarpt skurne skogshuggaren(representerar råstyrkan). Det är det första flyttet som jag tror gett Idioti sitt dåliga rykte. Det skrapar upp fingrar. Men efter några press så av självbevarelsedrift så söker sig fingrarna rätt. Det finaste är dock flyttet efter.en delikat knäinvridning. Mums. Sen kan man vålda sig upp med lite härlig styrka, eller om så önskas gör ett spektakulärt flaggflytt/sidotagspress med fot och hand i samma höjd(Jukebox Jonsons sekvens). Vackert.
3. Varankontakt: detta är egentligen inte något fint problem eller jo det är det nog förresten. Jag ska omformulera mig. Detta är ett problem med ett fint flytt. Ett enda hårt flytt och sen är det över. Dessutom ett mycket märkligt flytt som utan rätta sekvensen är överhårt och nästan ogörbart. Men med ett tå-hällås så löser det sig. Trevligt. Ett minus är att det rinner så mö vatten på startgreppet att utan brännare så kan man knappast klättra detta problem. (möjligtvis under högsommaren). Hur som helst. Trevligt.
Det finns ytterligare fina leder i registret men dem lämnar jag hän. Tro dock inte att alla leder i 6C-klassen är bra i håkmark. Det finns undantag. Plastik Gymnastik exempelvis. Ett dumdyno av rang. Skittråkigt. (kan det faktum att jag inte klarar leden ha betydelse? Hum.)
1. Til´we collapse : En av Håkmarks finaste leder. Återfinns i den utsprängda gruvan (tack SBO-crew för det). Styrkan ligger i dess mångfaldighet. Dynamiska flytt varvat med en högst känslig balansflytt(som är kruckset). Riktigt härliga handflategrepp varvade med bitiga fingertoppsgrepp och så som om det inte vore nog så är det ett hoppflytt på slutet. Fulländat.
2. Idioti: Detta är ett problem som har fått oförtjänt mycket dynga slängd över sig. När jag tänker efter så är jag nog den enda som jag någonsin har hört säga att gott ord om detta problem. För mig är det galenskap. Idioti är ett utomordentligt exempel på ett problem som blandar den lille fransmannen med basker(symbol för finess) med den skarpt skurne skogshuggaren(representerar råstyrkan). Det är det första flyttet som jag tror gett Idioti sitt dåliga rykte. Det skrapar upp fingrar. Men efter några press så av självbevarelsedrift så söker sig fingrarna rätt. Det finaste är dock flyttet efter.en delikat knäinvridning. Mums. Sen kan man vålda sig upp med lite härlig styrka, eller om så önskas gör ett spektakulärt flaggflytt/sidotagspress med fot och hand i samma höjd(Jukebox Jonsons sekvens). Vackert.
3. Varankontakt: detta är egentligen inte något fint problem eller jo det är det nog förresten. Jag ska omformulera mig. Detta är ett problem med ett fint flytt. Ett enda hårt flytt och sen är det över. Dessutom ett mycket märkligt flytt som utan rätta sekvensen är överhårt och nästan ogörbart. Men med ett tå-hällås så löser det sig. Trevligt. Ett minus är att det rinner så mö vatten på startgreppet att utan brännare så kan man knappast klättra detta problem. (möjligtvis under högsommaren). Hur som helst. Trevligt.
Det finns ytterligare fina leder i registret men dem lämnar jag hän. Tro dock inte att alla leder i 6C-klassen är bra i håkmark. Det finns undantag. Plastik Gymnastik exempelvis. Ett dumdyno av rang. Skittråkigt. (kan det faktum att jag inte klarar leden ha betydelse? Hum.)
torsdag 3 december 2009
Slagskeppstenen
Slagskeppstenen ligger långt bort på området balkongen i det skimrande Håkmark. Det är en överhängande ganska liten sten som bjuder på mycket motstånd. Tillskillnad från den tidigare beskrivna Stora Stenen så blir jag inte per automatik lika fylld av superlativ vid tanken på denna sten. Faktum är att jag närmar mig stenen med både avsky och förundran. Att stenen fått epitetet Slagskeppstenen är mycket enkelt: det ser ut som fören på ett ordentligt slagskepp. Dessutom omges den av vatten med en högst artificiellkajkant att lägga buldermattan på(tack SBO-besättningen för det!).
Som jag tidigare antytt är problemen av varierande art. De är tre till antalet Giron, Greven och Boulder Balcony II. Alla tre är sittstarter och helt olika till karaktär.
1. Giron: För er som notoriskt följt denna dagbok så anar ni nu ugglor i mossen. Tänker han tala om Giron. Nej det tänker jag inte för Giron är ett problem som rymt från helvetet. Det är ett förstaklassigt skitproblem så jag tänker inte ens bemöda mig att tala om det. Så är det...
2. Boulder Balcony II: Jag låtsas att detta problemet inte existerar. En hoppflytt, eller i varfall ett sträckflytt från små fingertoppsgrepp och inga fötter. Sådana problem låtsas jag till ickeexistens. Så raskt vidare.
3. Greven: Nu mina vänner börjar det brännas. Greven är ett fantastiskt underligt problem. Under de första trevande försöken på detta problem så la jag all kraft på att gå ut långt till vänster för att där knipa ett ytterligt litet fingertoppsgrepp. Nu ville det sig aldrig så väl att jag lyckades etablera mig på det snålt tilltagna greppet. Under inflytande av andra mycket visa klättrare testade jag istället ett knälås med ett efterföljande dubbel-sidtag. Detta kändes ovanligt och fantastiskt. Sedan var saken biff (nåväl det näst sista flyttet upp till knipgreppet är nog det svåraste, men sista hoppflyttet är lätt uppätet). Greven är ett problem som kräver rytm och flyt. Hittar man det där flytet så är Greven en sådan där härligt avslappnad dans.
Alltnog. Nästa inlägg tänker jag ägna åt Håkmarks (föga förvånande) bästa 6C-problem.
Som jag tidigare antytt är problemen av varierande art. De är tre till antalet Giron, Greven och Boulder Balcony II. Alla tre är sittstarter och helt olika till karaktär.
1. Giron: För er som notoriskt följt denna dagbok så anar ni nu ugglor i mossen. Tänker han tala om Giron. Nej det tänker jag inte för Giron är ett problem som rymt från helvetet. Det är ett förstaklassigt skitproblem så jag tänker inte ens bemöda mig att tala om det. Så är det...
2. Boulder Balcony II: Jag låtsas att detta problemet inte existerar. En hoppflytt, eller i varfall ett sträckflytt från små fingertoppsgrepp och inga fötter. Sådana problem låtsas jag till ickeexistens. Så raskt vidare.
3. Greven: Nu mina vänner börjar det brännas. Greven är ett fantastiskt underligt problem. Under de första trevande försöken på detta problem så la jag all kraft på att gå ut långt till vänster för att där knipa ett ytterligt litet fingertoppsgrepp. Nu ville det sig aldrig så väl att jag lyckades etablera mig på det snålt tilltagna greppet. Under inflytande av andra mycket visa klättrare testade jag istället ett knälås med ett efterföljande dubbel-sidtag. Detta kändes ovanligt och fantastiskt. Sedan var saken biff (nåväl det näst sista flyttet upp till knipgreppet är nog det svåraste, men sista hoppflyttet är lätt uppätet). Greven är ett problem som kräver rytm och flyt. Hittar man det där flytet så är Greven en sådan där härligt avslappnad dans.
Alltnog. Nästa inlägg tänker jag ägna åt Håkmarks (föga förvånande) bästa 6C-problem.
onsdag 2 december 2009
Umeås finaste sten
En fortsättning på min otroligt spännande (på gränsen till gastkramande) tillbakablick på klätteråret fortsätter med Umeås finaste sten:
Jag tar mig friheten att kora Umeås finaste sten (detta är inte bara våghalsigt utan på gränsen till övermodigt då jag inte har besökt och ännu mindre klättrat några andra stenar än de som ligger i Håkmark och Skravel 2, men jag gör det ivartfall). Vinnaren är : Stora Stenen. Stora Stenen är som namnet implikerar en väldigt imponerande skapelse som balanserar, inte helt olikt ett ägg med spetsen neråt, i det stolta och underbara Håkmark. Håkmark är i sig ett fantastiskt ställe. Nära Umeå, ingen inmarch, snälla landningar och vackra problem. Och stoltast av dem alla är som ovan beskrivet den Stora Stenen.
På denna mäktiga stenriddare förser oss klättrare tre problem att lösa:
Lunacy has found us kan liknas vid Lilla Bocken Bruse. Det är ett trevligt dynoproblem(inte dyno-ta-i-så-du-brister, utan du-klarar-det-om-du-är-lite-teknisk-dyno) som är fint men bara får vara med i sagan för att det finns två större bockar Bruse. Graden är 7A och det enklaste av problemen på stenen.
MellanBocken Bruse är Insanity även den 7A till graden men aningen svårare än sin lillebror Lunacy has found us. Mellanbrodern äger en helt annan komplexitet än sin lillebror och det initiala dynamiska flyttet(som även detta är av den tekniska typen) följs snabbt upp av ett känsligt korsflytt och innan man är förbi krucks-serien så ska några högst obetydliga fotbgrepp smöras. Dess enda aber är en aningen märklig utestlutning. Rampen till höger får inte användas. Detta betyder egentligen inget för svårighetsgraden (när det gäller fotplacering), men det blir lite ologiskt. För att tre bröder ska vara tre och inte en så kanske det behövs sådana uteslutningar och då välkomnar jag den med öppna armar.
Le grande finale är den sagolika (jag är lite osäker om ”sagolik” är rätt ord. Kanske vore ”den kraftfulla” bättre, eller vad sägs om ”den mäktiga”, ja mäktig är den onekligen men kanske passar det ändå bättre med ”den fulländade”, nej nu tror jag nog att jag tar i lite väl mycket, eller?.) The Real Lunacy. Denna äldsta bocken Bruse är just vad man förväntar sig av en storebror: Kroppstung och exponerad, känslig och i samma andetag kraftfull. Härligheten börjar med tre handflator och en häl i huvudhöjd. Behöver jag säga mer. Nej… Eller jo jag behöver nog ändå lägga till: I egenskap av inskränkt och snävt seende Håkmarksälskare så utser jag The Real Lunacy till Umeås finaste problem.
I nästa djuplodade inlägg tänker jag, som en direkt uppföljare till detta inlägg, ta mig an Slagskeppstenen på balkongen..
Jag tar mig friheten att kora Umeås finaste sten (detta är inte bara våghalsigt utan på gränsen till övermodigt då jag inte har besökt och ännu mindre klättrat några andra stenar än de som ligger i Håkmark och Skravel 2, men jag gör det ivartfall). Vinnaren är : Stora Stenen. Stora Stenen är som namnet implikerar en väldigt imponerande skapelse som balanserar, inte helt olikt ett ägg med spetsen neråt, i det stolta och underbara Håkmark. Håkmark är i sig ett fantastiskt ställe. Nära Umeå, ingen inmarch, snälla landningar och vackra problem. Och stoltast av dem alla är som ovan beskrivet den Stora Stenen.
På denna mäktiga stenriddare förser oss klättrare tre problem att lösa:
Lunacy has found us kan liknas vid Lilla Bocken Bruse. Det är ett trevligt dynoproblem(inte dyno-ta-i-så-du-brister, utan du-klarar-det-om-du-är-lite-teknisk-dyno) som är fint men bara får vara med i sagan för att det finns två större bockar Bruse. Graden är 7A och det enklaste av problemen på stenen.
MellanBocken Bruse är Insanity även den 7A till graden men aningen svårare än sin lillebror Lunacy has found us. Mellanbrodern äger en helt annan komplexitet än sin lillebror och det initiala dynamiska flyttet(som även detta är av den tekniska typen) följs snabbt upp av ett känsligt korsflytt och innan man är förbi krucks-serien så ska några högst obetydliga fotbgrepp smöras. Dess enda aber är en aningen märklig utestlutning. Rampen till höger får inte användas. Detta betyder egentligen inget för svårighetsgraden (när det gäller fotplacering), men det blir lite ologiskt. För att tre bröder ska vara tre och inte en så kanske det behövs sådana uteslutningar och då välkomnar jag den med öppna armar.
Le grande finale är den sagolika (jag är lite osäker om ”sagolik” är rätt ord. Kanske vore ”den kraftfulla” bättre, eller vad sägs om ”den mäktiga”, ja mäktig är den onekligen men kanske passar det ändå bättre med ”den fulländade”, nej nu tror jag nog att jag tar i lite väl mycket, eller?.) The Real Lunacy. Denna äldsta bocken Bruse är just vad man förväntar sig av en storebror: Kroppstung och exponerad, känslig och i samma andetag kraftfull. Härligheten börjar med tre handflator och en häl i huvudhöjd. Behöver jag säga mer. Nej… Eller jo jag behöver nog ändå lägga till: I egenskap av inskränkt och snävt seende Håkmarksälskare så utser jag The Real Lunacy till Umeås finaste problem.
I nästa djuplodade inlägg tänker jag, som en direkt uppföljare till detta inlägg, ta mig an Slagskeppstenen på balkongen..
Novemberklättring på Blåberget
Nu när jag kräks ut all min bitterhet över Giron och avslutat utesäsongen kan jag börja att se bakåt och leverera mina guldkorn från säsongen(mycket för att bevisa för mig själv att det faktiskt är roligt att klättra).
Jag börjar denna tillbakablick med den i kronologiskordning närmaste i tid. Förra helgen hade jag kanske årets skönaste klätterupplevelse. Jag, Rambokalle, Björn och Martin drog till Blåberget för att drytoola. Det var min första träff med Blåberget och det var den första dagen utan regn på veckor. Några plusgrader och på morgonen såg vi till och med solen. De hårda killarna höll på med yxor och stegjärn på den minsta sprickan i världen, som tydligen skulle vara den enklaste drytool-leden på Blåberget. Själv kunde jag inte låta bli att klättra vanligt. Jag som aldrig varit någon tradklättrare har heller aldrig klättrat några sprickor. Det blev ett härligt uppvaknande. Vilka underbara sprickor. Och de gick att klättra trots att klippan var dyngsur. Jag hade ett så sjukt flyt och flöt upp för allt jag testade(här måste jag tillägga att det innebar tre leder då dessa var de enda vi kunde sätta topprep på). Kanske var Fenix 6+ årets skönaste klättring. Ja det var det. Alla tunga bulderproblem jag arbetat med under hösten, och som tagit en vecka innan jag lyft från marken, kändes som slöseri med tid när man kan flyga upp för så vackra leder som Fenix.
Betyder det att jag kommer börja tradda? Nej. Däremot kollade jag in en riktigt sjysst linje som heter År av ensamhet och som till min stora glädje är helbultad. Kanske blir det nästa års projekt. Något säger mig dock att jag inte kommer flyga upp, utan snarare, ner för den leden. Den såg ganska bitig ut och endast en bestigning är registrerad på 8a.nu. Men ett projekt måste ju vara hårt för att vara ett projekt.
Jag börjar denna tillbakablick med den i kronologiskordning närmaste i tid. Förra helgen hade jag kanske årets skönaste klätterupplevelse. Jag, Rambokalle, Björn och Martin drog till Blåberget för att drytoola. Det var min första träff med Blåberget och det var den första dagen utan regn på veckor. Några plusgrader och på morgonen såg vi till och med solen. De hårda killarna höll på med yxor och stegjärn på den minsta sprickan i världen, som tydligen skulle vara den enklaste drytool-leden på Blåberget. Själv kunde jag inte låta bli att klättra vanligt. Jag som aldrig varit någon tradklättrare har heller aldrig klättrat några sprickor. Det blev ett härligt uppvaknande. Vilka underbara sprickor. Och de gick att klättra trots att klippan var dyngsur. Jag hade ett så sjukt flyt och flöt upp för allt jag testade(här måste jag tillägga att det innebar tre leder då dessa var de enda vi kunde sätta topprep på). Kanske var Fenix 6+ årets skönaste klättring. Ja det var det. Alla tunga bulderproblem jag arbetat med under hösten, och som tagit en vecka innan jag lyft från marken, kändes som slöseri med tid när man kan flyga upp för så vackra leder som Fenix.
Betyder det att jag kommer börja tradda? Nej. Däremot kollade jag in en riktigt sjysst linje som heter År av ensamhet och som till min stora glädje är helbultad. Kanske blir det nästa års projekt. Något säger mig dock att jag inte kommer flyga upp, utan snarare, ner för den leden. Den såg ganska bitig ut och endast en bestigning är registrerad på 8a.nu. Men ett projekt måste ju vara hårt för att vara ett projekt.
Utesäsongen är död och klätterförbud råder
Jag fortsätter i samma muntra stämning med att först och främst officiellt avsluta 2009s utesäsong.
Jag trodde aldrig att jag skulle säga det men jag är less. Anledningen till detta tillsurnarnde är mycket lätt identifierbart: Giron i Håkmark. Detta fullständigt värdelösa problem har knäckt mig. Idag var inte första dagen som jag for till Håkmark fullständigt övertygad om att idag sitter den. Dessutom hade YR lovat 8minusgrader och såldes superkrisp, inget skulle stoppa mig. Men giron stoppade mig. Det blev inga 8minus utan en fisig nollgradig temperatur. Det tog dessutom betydligt längre tid att elda fram problemet under det 2-3cm tjocka islagret som lagt sig och greppen jag nyss torkat blev snabbt fuktiga igen. Något krisp var det inte att tala om. För att vara helt ärlig så blev jag krossad. Inte en enda gång under den timmeslånga sessionen fick jag dit hälkroken. Förresten vad är det för ett jäkla skitproblem som har en hälkrok som är fullständigt omöjligt att se. Enda chansen är att slänga runt hälen och hoppas att den träffar(vilket den aldrig gör och således är det ett skitproblem.). Det märkliga är att hälen inte var något problem innan men de två senaste gångerna har jag inte fått till det en enda gång. Jag avslutar inte bara utesäsongen utan ger även med detta inlägg mig ett fullständigt klätterförbud på Giron. Jag ska inte klättra den där ruttna avgrundssatan förrän jag har blivit stark. Men hur blir jag stark? IKSU? Låter skoj…
Måste dock lägga till en liten gnistra av ljus. Det var inget problem att använda gasbrännaren idag trots minusgrader. Lösningen låg i en kylväska fylld av flaskor men varmt vatten, i vilken gasflaskan och större delen av slangen fick ligga och mysa i hela tiden. Fungerar utmärkt.
Jag trodde aldrig att jag skulle säga det men jag är less. Anledningen till detta tillsurnarnde är mycket lätt identifierbart: Giron i Håkmark. Detta fullständigt värdelösa problem har knäckt mig. Idag var inte första dagen som jag for till Håkmark fullständigt övertygad om att idag sitter den. Dessutom hade YR lovat 8minusgrader och såldes superkrisp, inget skulle stoppa mig. Men giron stoppade mig. Det blev inga 8minus utan en fisig nollgradig temperatur. Det tog dessutom betydligt längre tid att elda fram problemet under det 2-3cm tjocka islagret som lagt sig och greppen jag nyss torkat blev snabbt fuktiga igen. Något krisp var det inte att tala om. För att vara helt ärlig så blev jag krossad. Inte en enda gång under den timmeslånga sessionen fick jag dit hälkroken. Förresten vad är det för ett jäkla skitproblem som har en hälkrok som är fullständigt omöjligt att se. Enda chansen är att slänga runt hälen och hoppas att den träffar(vilket den aldrig gör och således är det ett skitproblem.). Det märkliga är att hälen inte var något problem innan men de två senaste gångerna har jag inte fått till det en enda gång. Jag avslutar inte bara utesäsongen utan ger även med detta inlägg mig ett fullständigt klätterförbud på Giron. Jag ska inte klättra den där ruttna avgrundssatan förrän jag har blivit stark. Men hur blir jag stark? IKSU? Låter skoj…
Måste dock lägga till en liten gnistra av ljus. Det var inget problem att använda gasbrännaren idag trots minusgrader. Lösningen låg i en kylväska fylld av flaskor men varmt vatten, i vilken gasflaskan och större delen av slangen fick ligga och mysa i hela tiden. Fungerar utmärkt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)