Jag börjar denna tillbakablick med den i kronologiskordning närmaste i tid. Förra helgen hade jag kanske årets skönaste klätterupplevelse. Jag, Rambokalle, Björn och Martin drog till Blåberget för att drytoola. Det var min första träff med Blåberget och det var den första dagen utan regn på veckor. Några plusgrader och på morgonen såg vi till och med solen. De hårda killarna höll på med yxor och stegjärn på den minsta sprickan i världen, som tydligen skulle vara den enklaste drytool-leden på Blåberget. Själv kunde jag inte låta bli att klättra vanligt. Jag som aldrig varit någon tradklättrare har heller aldrig klättrat några sprickor. Det blev ett härligt uppvaknande. Vilka underbara sprickor. Och de gick att klättra trots att klippan var dyngsur. Jag hade ett så sjukt flyt och flöt upp för allt jag testade(här måste jag tillägga att det innebar tre leder då dessa var de enda vi kunde sätta topprep på). Kanske var Fenix 6+ årets skönaste klättring. Ja det var det. Alla tunga bulderproblem jag arbetat med under hösten, och som tagit en vecka innan jag lyft från marken, kändes som slöseri med tid när man kan flyga upp för så vackra leder som Fenix.
Betyder det att jag kommer börja tradda? Nej. Däremot kollade jag in en riktigt sjysst linje som heter År av ensamhet och som till min stora glädje är helbultad. Kanske blir det nästa års projekt. Något säger mig dock att jag inte kommer flyga upp, utan snarare, ner för den leden. Den såg ganska bitig ut och endast en bestigning är registrerad på 8a.nu. Men ett projekt måste ju vara hårt för att vara ett projekt.
År av ensamhet rekommenderas starkt. 7b-lederna på TKAK är bra övning för ensamheten: liknande klättring fast betydligt längre. Jag tyckte det var lite mentalt pressande att gå mellan bultarna, och tradklättrar man inte kan det vara lite besvärligt att sätt upp topprep. Jag rekommenderar alla som inte o/s 7a/a+ vertikalt att ta med en stick-clip för att kunna ta sig mellan bultarna enkelt.
SvaraRadera