Denna dagbok om de vackra stenarna kunde inte få en sämre start än just detta inlägg. Det kommer nämligen att handla om den temperamentsfulla utomhusklättringens motpol: den själslösa inomhusklättringen.
Inomhusklättringen är ett nödvändigt ont vars enda ljuspunkt är att det samlar många klättrare på samma ställe, vid samma tidpunkt. I helgen anordnades en klättertävling och det samlades typ hundra klättrare. Det var så mycket kött på trillmattorna att man fick sikta när man föll så man inte bröt nacken av någon stackare nedanför. Jag hade peppat i flera veckor för denna tävling. Har haft en riktig bra klätterhöst och skickat många hårda problem utomhus. Men jag var bara svag. Svag, svag, svag. (trots den fantastiska uppladdningen med klätterfrukost hemma hos Erik: korv, fläsk och äggröra medan vi satt och pumpade adrenalin till ”Progression” ).
Nåja det gick kass för mig men det var en sjysst tävling med ett finalmoment som blev en riktigt rysare. Grattis Micke och Nanna. Bra jobbat Östersund.
söndag 29 november 2009
Dom där Stenarna
Det är Dom Där Stenarna. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det.
Orubbliga och uråldrigt gamla ligger de ensamt utspridda i skogen. Skiljda från sina fränder likt rymdfarkoster utskickade i det okända. Utskickade på viktiga uppdrag som för länge sedan suddats ut. Så uråldrigt gamla att de har glömt bort vad som tog dem hit, vad som rykte dem från sina fränder. Allt de känner är ett utanförskap och en längtan, en outhärdligt stark längtan bort, tillbaka.
Kanske är det denna molande energi av frustration och vemod som ger dom där stenarna dess oemotståndliga dragningskraft (jag har vid vissa euforiska tillfällen förenats med denna energi då jag på ett vackert problem skickat till ett slutande handflategrepp och känt hur handen smält samman med klippan och direktkommunikation har uppstått mellan mig och stenen. Eller då jag sugit tag i ett väl avvägt fingertoppsgrepp, varken för stort eller för litet, och under fingertoppen har stenen darrat av vällust över att ha bli sedd och berörd.). Ja det är dom där stenarna som i oändliga nyanser av grått ständigt utmanar och lockar. Den ultimata utmaningen, att lära känna dessa naturens slagskepp tillräckligt väl för att bemästra dem, eller i vart fall att under några minuter leva i samklang med. Ja det är nog det allt handlar om, samklang, att få tillåtelse att komma nära (här kan vi alla vittna om dessa bumlingars vitt skilda benägenhet att släppa klättrare in på livet och avslöja sina hemligheter.).
Detta är en dagbok om den stora konsten att lära känna Dom Där Stenarna.
Orubbliga och uråldrigt gamla ligger de ensamt utspridda i skogen. Skiljda från sina fränder likt rymdfarkoster utskickade i det okända. Utskickade på viktiga uppdrag som för länge sedan suddats ut. Så uråldrigt gamla att de har glömt bort vad som tog dem hit, vad som rykte dem från sina fränder. Allt de känner är ett utanförskap och en längtan, en outhärdligt stark längtan bort, tillbaka.
Kanske är det denna molande energi av frustration och vemod som ger dom där stenarna dess oemotståndliga dragningskraft (jag har vid vissa euforiska tillfällen förenats med denna energi då jag på ett vackert problem skickat till ett slutande handflategrepp och känt hur handen smält samman med klippan och direktkommunikation har uppstått mellan mig och stenen. Eller då jag sugit tag i ett väl avvägt fingertoppsgrepp, varken för stort eller för litet, och under fingertoppen har stenen darrat av vällust över att ha bli sedd och berörd.). Ja det är dom där stenarna som i oändliga nyanser av grått ständigt utmanar och lockar. Den ultimata utmaningen, att lära känna dessa naturens slagskepp tillräckligt väl för att bemästra dem, eller i vart fall att under några minuter leva i samklang med. Ja det är nog det allt handlar om, samklang, att få tillåtelse att komma nära (här kan vi alla vittna om dessa bumlingars vitt skilda benägenhet att släppa klättrare in på livet och avslöja sina hemligheter.).
Detta är en dagbok om den stora konsten att lära känna Dom Där Stenarna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)