Jag är inte längre flygGud

För några dagar sedan befann jag mig på I-20stenen. Det var roligt. Jag kunde nämligen flyga. Jag har aldrig varit något särskilt bra på att dyna, men då var jag helt sjukt grym på att just dyna. Jag flög upp för avslutningsdynot på till Kalashnikov på andra försöket. Jag drog således slutsatsen att jag av någon mystisk (och obemärkt) gudomlig intervention hade fått den magiska förmågan till långa dynos.

Med denna nyvunna insikt begav jag mig tillbaka till stenen igår kväll(pris ske klockframdragning, det går att klättra till 20.00). Det enda problmet var att min gudomlighet av någon märklig anledning dragits tillbaka. Jag kunde inte utföra ett enda värdigt dynamiskt försök. Vad hade hänt?

Förmodligen något av följande:

- Jag hade på de 5dagar som förflutit mellan besöken genomgått en dramatisk viktökning..

- Gravitationen var pågrund av solens position betydligt starkare just igår..

- Jag hade glömt att plocka av mig mitt gamla viktbälte(30kg) innan jag åkte ut till stenen..

- Jag var svag och högmodig..


Hur som helst Henke var varken svag eller högmodig och flög upp för Kalashnikov 7B och han var nära att sätta även Black Russian 7B. Kalle satte alla flytt på Stjärnsoldat 6B, har bara kvar att länka. Så trots mina anti-aerodynamiska egenskaper så var det en trevlig kväll.

I-20 en vinterdag

Kl 14:00. Jag slutar skolan tidigt. Inte en snöflinga i luften. Det är visserligen grått men friskt. Henke tänder till och vi har 2h innan han ska hämta barnen på dagis. Vad hinner man på 2h? Jo en sväng till I-20.

Jag har under senaste tiden fått upp ögonen för denna minst sagt utskällda sten. Helt tack vare en film från råcrimparna TUS som på denna film svingar i harmoni med de hårda sittstarterna och får det att se riktigt trevligt ut. Själv har jag inte varit ute vid stenen på länge och när jag senast var där var jag svag och ensam och var överlycklig att jag klarade 6bleden i mitten av överhänget, vilken för övrigt var den enda leden jag ens drömde om att försöka på för allt annat verkade så hjärtlöst hårt(dessutom var detta ingen "riktigt" led utan bara avslutningen på en sittstartsled = trist)

14:45 Den svarta konturen avtäcknar sig framför oss. Vi är framme vid stenen men den är lite svår att se det har nämligen dundrat ner en mindre snöstorm på den trekvart vi tagit på oss att ta oss till stenen. Vi känner oss trots detta starka och värmer upp på uttoppningen i mitten. (för er som inte är orienterade så består i-20stenen av tre sittstartsleder. Den vänstra, den mittersta och den högra.) Tack vare ett ordentligt överlut så hålls greppen hyfsat torra och det går faktiskt bra att klättra.

Eftersom jag varken är svag eller ensam denna gång blir klättringen riktigt trevlig. Jag får beta serverad på silverfat av henke som har klättrat det mesta i denna del av riket. Ett fantastiskt dynoavslut på den vänstra leden sätts snabbt och det känns som jag flyger. Att länka sittstarten blir lite knivigare men det gnistrar i ögonen för det är fullt möjligt. Är snöpligt nära att sätta hela leden några gången men missar dynon två gången på rad. Slarvigt men uppmuntrande. Uppmuntrande för att det är ett ruggigt fint problem (trots att den är extremchippad) och att det är skönt att flyga.

När jag kommer hem visar det sig att detta ickeväder ska fortsätta hela helgen. Hur ska jag kunna hålla mig hela helgen? Det går inte. Blir det en lucka i snöfallet. Räkna med mig på I-20.


En av bild stulen från Henkes flickr:

Trippeln i Håkmark

Prognosen var urusel: oskottade problem med utlovad steksol. Kunde inte leda till något annat än drunkningsdöden. Men det blev tvärtom.

Jag var ute tillsammans med svärfar och skottade i Obbola i går och det var stora syndafallet där = oklätterbart. Vi drog därför idag till Håkmark istället. Eftersom det inte var så särskilt varmt(någon minusgrad) så rann det ingenting. Utmärkta förhållanden.

Kalle flög upp för Lunacy has found us 7A, jag lyckades göra den åtråvärda trippeln Lunacy has found us 7A, The real lunacy 7B, Insanity 7A. Jag var urstark idag och det var knappt ens svårt. Värst av alla var dock Henke som fullständigt krossade med en dubbel trippel(ds klättrade alla problem två gånger) på snudden till en trippel trippel då han flög som en jojjo upp och ner för stenen.

En av de roligaste klätterdagarna på väldigt länge. Länge leve våren..

Obbola är nya håkmark.

jag knarkade håkmark hela hösten. Nu ska jag börja knarka Obbolaklippan. Eller jag har redan börjat att missbruka. Gjorde till och med en liten skolk(tydligt tecken på missbruk) från skolan för att få en timma ute i Obbola. Skottade mest men lyckades iaf med Sthlm - norrland 8-2. Om det bara hade varit en fin uttoppning hade det varit ett rikigt toppenproblem men nu slutar det lite snöpligt mitt på väggen.. synd men det fungerar för problemet är klätterbart alltid. behöver inte skotta en sekund.

Mest fundersam är jag dock hur sören man ska göra för att flyga upp på "Den skarpa eggen". Var gör jag av vänster foten? allt jag lyckade åstakomma var krossat smalben.

nu kommer våren

nu märks det att det att det snart är vår. Överallt så dyker det upp premiärinlägg och reseskildringar på internet, det bubblar helt enkelt av klätterglädje där ute i världen. Och jag är inte bättre än att jag dras med i denna iver. Fingrarna flyger över tangenterna och jag lusläser klätterblogg efter klätterblogg.

Men knapptryckandet är också den enda fingerträningen jag får. 1 pass på tre veckor är det enda jag har presterat. Jag har haft betydligt viktigare saker för mig. Men nu brinner det i knutarna. Det planeras klätterresor hos alla runt omkring mig, Jonas i Göteborg gör utomhuspremiär på rep, och det klättras i både Niemisel och Midskog. SJälv så fortsätter jag att drömma mig bort i klätterbilder och drömmar om leder som ska testas i sommar. Som den här ex. En överhängande spricka som är helbultad. Fantastiskt! Fast nu när jag tänker på det så är det kanske lite för hårt med 7c, måste ivartfall få någon annan träning än tangenttryckningen.

Men oj vad skönt det är att drömma. Tjursbo, Sjöända, och rabiesväggen, jag kommer krossa i sommar...