Denna dagbok om de vackra stenarna kunde inte få en sämre start än just detta inlägg. Det kommer nämligen att handla om den temperamentsfulla utomhusklättringens motpol: den själslösa inomhusklättringen.
Inomhusklättringen är ett nödvändigt ont vars enda ljuspunkt är att det samlar många klättrare på samma ställe, vid samma tidpunkt. I helgen anordnades en klättertävling och det samlades typ hundra klättrare. Det var så mycket kött på trillmattorna att man fick sikta när man föll så man inte bröt nacken av någon stackare nedanför. Jag hade peppat i flera veckor för denna tävling. Har haft en riktig bra klätterhöst och skickat många hårda problem utomhus. Men jag var bara svag. Svag, svag, svag. (trots den fantastiska uppladdningen med klätterfrukost hemma hos Erik: korv, fläsk och äggröra medan vi satt och pumpade adrenalin till ”Progression” ).
Nåja det gick kass för mig men det var en sjysst tävling med ett finalmoment som blev en riktigt rysare. Grattis Micke och Nanna. Bra jobbat Östersund.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar